VI MED ANDRA ORD, LITE BÄTTRE

Idag dog min farfar. Kan inte säga så mycket mer. Jag kände inte han så jag kan inte säga att jag saknar honom, jag har inga minnen från honom. Det enda jag är glad för att han gjorde var att ge mig och min bror Rocki(våran hund). Visst så är jag ledsen, men det känns som jag inte får vara ledsen för jag inte hade någon kontakt med honom, det känns typ dumt på nåt sätt. Äsch, allt är knäppt. Jag vill inte ens gå på hans begravningen. Det kommer vara som jag gråter för en helt okänd människa. En sak som mamma sa för att trösta mig var "låt inte det förstöra din helg, farfar skulle vilja att du festade, han var en riktig festprisse" och det roliga är att jag vet att han inte var det. Han var tvärt emot,  och jag vet att mamma inte skulle veta om han gillade att festa eller inte, hon känner inte honom.

Nu kom hon in och gjorde allt värre. Hon frågade varför jag var så ledsen fast jag inte hade någon kontakt med honom. Nu får jag ännu mer skuldkänslor. Man borde ju få gråta ändå, det var ju ändå han man kallade för farfar. 


Det var väl en jävla skit alltihoppa! SL